Hej allihopa! Jessie hjälpen är en kategori som jag hade tänkt starta idag.

 

Allting startade för ungefär tre år sedan och jag mådde riktigt dåligt över att ingen tyckte om mig på riktigt för den jag var. Att ha blivit kommenterad varje dag om att jag härmade alla andra och var jobbig. Fick smeknamn. Jag mådde inte bra och lossades hela tiden att jag mådde bra och att allting var bra. Jag ville bara bli accepterad och det gjorde att jag ville vara precis som alla andra. Och desto mer jag försökte, slutade inget. Det kom alltid fram nya kommentarer om den nya som jag försökte bli. Så som att vilken människa jag än skulle försöka bli så skulle jag aldrig få bli accepterad.

När allting väl började kom allt som i en följd. Jag började titta på det dåliga med mig själv och tänkte aldrig på det postitiva som gjorde att jag faktiskt var jag. 

Att känna att man inte duger för den man är, har jag fått känna i två års tid. Vännernas svek och kommentarerna. I början försökte jag ta det med en nypa salt och tänka; haha de driver bara, haha vad roliga dem är.

Men varje dag, som jag kom dit och när jag hade gått upp på morgonen och vissa dagar då jag faktiskt kände mig fin. Tillslut hade jag nått botten. Jag hade ingen kämparglöd att ta av och orka varje dag. Att jag var hemma och mådde dåligt över att imorgon ska jag dit igen... Jag var alltid den tjejen som tog den "lilla extra matbiten". Så har jag alltid varit. Medans alla andra tjejer knappt åt något alls. "Jag är så tjock" Men jag orkade inte bry mig om det. Mat är mat och mat är bra. Jag har aldrig varit den "smala tjejen". Jag var ganska lång bland tjejerna i klassen, men även fast det inte är någon ursäkt till att äta mer, så åt jag ändå. Men när alla kommentarer kom i följd och allting verkade bara komma som en ond cirkel som skulle stanna runt mig förevigt, så slutade jag titta på det positiva som faktiskt gjorde att jag är den jag är. Jag hade inget mer positivt kvar inom mig. Jag var som utpumpad. En pruttkudde man precis satt sig på. Helt platt och helt tom. Allt jag tänkte på att jag inte var tillräckligt bra så som alla andra var.

 

Men tillslut fick det vara nog. Jag orkade inte mer tillslut och jag vågade berätta för mamma och pappa hur det faktiskt var. De hjälpte mig igenom det här och jag fick börja om på ny kula. Såklart det fortfarande sitter i huvudet och påverkar mig, men jag har fått nya kompisar som jag kan lita på och har roligt med. Att jag kan få känna att jag faktiskt är fin och att folk faktiskt tycker om mig för den jag är och inte för någon jag lossas vara. 

 

Så har du jobbigt över någonting? Vad som helst, kan du alltid mejla till mig med rubriken "Jessie hjälpen" så kan vi ta igenom oss det här tillsammans. Du är inte ensam och det finns folk runt omkring dig som faktiskt bryr sig så otroligt mycket om dig även fast man kanske inte tror det. För ingen av oss kan ta sig igenom saker helt ensamma. Var du och var stolt!♥